Lilla Ettan fick vända om

I går var det ingen rolig dag så bloggen fick vila. I förrgår kväll började jag misstänka att lilla tik nr 1, Ettan, inte fick i sig mat som hon skulle. Hon började se tunn ut och den där lilla runda mjölkmagen saknades. Jag vägde henne och gick upp flera gånger under natten och såg till så att hon fick en bra spene och sög som hon skulle. Hon var lite loj och inte så intresserad av spenarna som hon borde kände jag. På morgonen vägde jag henne igen och då hade hon gått ner. Inte bra. Ringde Eva för att få lite bra tips och hon påminde mig om att kolla efter eventuell gomspalt. Det hade jag helt glömt bort att undersöka när hon föddes eftersom det var så stressigt. Och visst hade hon gomspalt. Gomen hade inte växt ihop vilket betyder att hon inte fick vakuum när hon sög och därmed kom det inte tillräckligt med mjölk. Åh så sorgligt! En valp med gomspalt klarar sig inte själv och det finns ingen annan utväg än att låta den få somna in. Det kändes tungt, särskilt eftersom vi redan förlorat en valp.

Jag var ensam hemma hela dagen utan bil och jag ville inte vänta till kvällen då maken skulle komma hem så vår snälla granne kom och hämtade lilla pyret och körde henne till veterinären som turligt nog ligger nära. Jag ville inte lämna Svea ensam som blev väldigt orolig när en av hennes valpar saknades. Dessutom är jag ingen klippa direkt när det gäller veterinärkliniker och avlivningar så det var skönt att grannen T kom till undsättning. Så lilla Ettan fick vända tillbaka därifrån hon kom och trots att det var tråkigt så är det samtidigt livets gång. När jag ser tillbaka på när hon föddes så var det just hon och hennes syster som inte andades när de kom ut, och som heller inte Svea brydde sig nämnvärt om att hjälpa ur hinnorna och navla av. Hon visste säkert att det var något som inte stämde och valde att satsa på de starkare barnen. När de andra tre kom ut hann jag inte ens stoppa dit händerna innan hon hade öppnat hinnor och navlat av, och de valparna var pigga som mörtar direkt. Naturen kan sin sak helt enkelt.

Nu är vi tacksamma för att det ligger tre friska och starka tjockisar i valplådan och hoppas att allt ska gå bra från och med nu.

Svea börjar komma in i rollen nu och få snitz på att vara mamma och i natt tror jag nog att vi ska kunna sova som vanligt. Hon har varit lite stökig på nätterna och inte gillat att vara fast i valplådan. Hon har velat komma upp i sängen och väl där så har hon bara olyckligt tittat bort mot valparna och gnällt och hoppat tillbaka ner till dem. Ett antal gånger per natt har jag fått kliva upp och övertala henne att stanna hos sina barn. I förmiddags fick maken ta över kollen så jag fick sova ett par timmar extra och det var himmelriket.

Nu till natten fick Svea och valparna flytta upp i korgen i sovrummet. Eller korg och korg, det är en sittpuff som vi tagit bort locket på. Helt perfekt faktiskt. Svea verkade tycka det var skönt med lite miljöombyte och kom genast till ro och jag gillar att vara tillbaka i min sköna säng.

På plats i sittpuffen

Två av valparna har fått namn. Killen heter Morrgan och har redan fått smeknamnet Tjock-Morrgan. Han är en storätare och riktigt rund och go. Han verkar ta livet med ro och hetsar inte upp sig i onödan. Det fanns en tecknad serie i Svenska Dagbladet förut som handlade om en Jack Russell som hette Morrgan. Väldigt fyndigt och med tanke på att maken heter Morgan så var det ju svårt att motstå kombinationen. Tik nummer tre (hon med minst färg) heter Smulan. Fråga mig inte varför...hon bara visade sig vara en Smulan helt enkelt. Och vi som hade planerat för tjusiga engelsk-klingande namn med tanke på rasens ursprung :-). Så nu är det bara lilla fyran som ska döpas. I morgon hittar vi säkert på något bra som passar just henne.

Här kommer några roliga bilder där Morrgan är i fokus i all sin glans. Här sitter han upp och sover, bekvämt bakåtlutad mot handduken och syrran. Han är riktigt cool och dessutom den som är lugnast när man tar upp honom. Han bara gottar ner sig i handen och somnar direkt. Tänk att den där rosa nosen ska bli en gullig svart nosknapp och öronen vita och troligen lite lurviga. En helt vit jack russell är inte så värst vanligt så det är lite roligt att en av våra små blev just det.