Små gulliganer

Ja nu är det sannerligen tre små gulliganer som härjar här hemma. Riktiga små minihundar som bara ska växa till sig lite innan det är dags att flytta. De äter kött med god aptit, slurkar filmjölk, leker och utforskar världen. Det här med maten är ju lite roligt för här håller vi människor på att vända ut och in på oss för att den första maten ska bli så bra som möjligt. Nötkött, magert, fint ska det vara...i små, små bitar och hej och hå. I förrgår tappade jag en halv korv som var på väg att bli korvomelett...någon tjusig sort proppfull med kryddor och andra onyttigheter. Svea nöp den direkt men sedan uppstod förvirring. Hon stannad upp i första tuggan, såg konfunderad ut och smög sedan lite hemligt i väg med den stora godbiten. Jag trodde att hon ville gå undan för att Samson inte skulle upptäcka fyndet så jag funderade inte mer på det. När jag ett par minuter senare passerade valplådan så ser jag Smulan sitta och häva i sig av en stor bit korv medan Morrgan och Penny smaskar på några spridda småbitar. Svea avstod alltså den goda korven för egen del och la ner den i valplådan till sina små. Och jag slutade upp med att finfördela köttet och de gnager nu i sig sina lagom stora bitar alldeles utmärkt. Tur jag har Svea som visar vägen.

Under de elva dagar som det gått sedan förra blogginlägget så har det såklart hänt massor. I dag är det måndag och på torsdag blir valparna sex veckor. Nu är de utanför valplådan flera gånger per dag och skuttar runt på nedervåningen och rumlar runt. I går var det trädgårdspremiär och det var tre nöjda små hundar som skuttade runt och fick känna gräs under tassarna för första gången. De gnagde på grässtrån, sniffade på tusenskönor, klättrade på stenar och sniffade på alla spännande nya lukter. Jag trodde att de skulle vara i alla fall lite skraja första minuterna men det var full fart direkt. Men det är fortfarande lite kyligt ute så kycklingmamma som jag är så fick de komma in i stugvärmen efter 10 minuter. Lite senare på dagen fick de komma ut en runda till och de var verkligen i sitt esse.

Alla tre är väldigt jämna och fina i temperamentet. De lyssnar bra när de blir tillsagda och kommer skuttande när jag ropar "vappi-vappi-vapp" (vad jag nu har fått det ifrån, men det är i alla fall inte värre än tåtti-tåtti-tått som användes på kenneln där jag jobbade när jag var 20 år). De har såklart sina egna personligheter; Morrgan är den som är mest framåt och är busigast, tätt följd av Penny som bara är en lite mildare variant...lite mer tjejig helt enkelt. Smulan är den lilla professorn som ser ut att fundera mer över saker och ting...lägger ihop ett och ett liksom. Hon leker lika piggt och glatt som de andra men kommer efter en stund gärna upp i knäet där hon ligger still och myser och tittar ner på sina syskon. Hon är den som Svea inte uppfostrar alls, förmodligen för att hon känner att det inte behövs ännu så länge. Morrgan däremot får sig en släng av sleven varje dag och Penny lite mer sällan.

Vi har haft folk på besök som har lyft och pussat och lekt med valparna och det har gått hur bra som helst. Ingen av syskonen är blyga eller avvaktande utan finner sig snabbt tillrätta i nya famnar. Trygga hundar helt enkelt.

Här kommer ett par filmsnuttar som togs för sex dagar sedan. Samson är ju för rolig när han gör polisutryckning varje gång Svea läxar upp en valp.

Morrgan somnade mitt i leken

Trötta efter gårdagens äventyr